Få konstverk i modern svensk tid har rört upp så starka känslor och skapat en så intensiv debatt som när konstnären NUG presenterade sitt examensarbete från Konstfack 2009. En film som dokumenterade skadegörelse på en tunnelbanevagn blev startskottet för en nationell diskussion om konstens gränser, yttrandefrihet och vad som egentligen får kallas konst. Jag minns tydligt hur nyhetsflödet exploderade och hur kulturvärlden, politiker och allmänhet kastades in i en debatt som fortfarande ekar. NUG:s verk tvingade oss att konfrontera obekväma frågor om det offentliga rummet, subkulturella uttryck och konstens potentiellt destruktiva kraft.
Vem är NUG? Konstnären bakom kontroversen
Bakom pseudonymen NUG döljer sig Magnus Gustafsson, född 1972. Hans konstnärliga bana är djupt rotad i graffitins subkultur, en värld där han enligt vissa källor beskrivits som ’en av Sveriges värsta klottrare’. Denna bakgrund står i fascinerande kontrast till hans formella utbildning – en magisterexamen i fri konst från prestigefyllda Konstfack i Stockholm. Det är just denna dualitet, spänningen mellan den etablerade konstvärlden och den illegala gatukonsten, som är central för att förstå kontroverserna kring honom. Att en konstnär med denna bakgrund, som behärskar både sprayburken på ett tågsätt och de teoretiska diskurserna på en konsthögskola, utmanar givna kategorier är kanske inte förvånande. Hans representation av Galleri Brandstrom i Stockholm cementerade ytterligare hans position inom konstetablissemanget, vilket väckte frågor om huruvida subkulturers uttryck kan, eller bör, absorberas och kommersialiseras av den etablerade konstmarknaden. NUG deltog även i arbetet med publikationen ’Metagraffiti’, vilket visar på ett intresse att också teoretiskt utforska och kontextualisera graffitin som fenomen, bortom den enkla stämpeln som klotter.
’Territorial pissing’ – Verket som skakade konstvärlden och politiken
Kontroversen exploderade på allvar under konstmässan Market i Stockholm i februari 2009. I galleri Brändström Stockholms monter visades NUG:s examensarbete från Konstfack: videoverket ’Territorial pissing’. Filmen dokumenterar, på ett rått och direkt sätt, hur en maskerad person – underförstått NUG själv – går bärsärkagång inne i en tunnelbanevagn. Personen spraymålar väggar och säten, krossar en fönsterruta och fortsätter sedan att måla på vagnens utsida medan skrämda passagerare flyr platsen. Verkets titel anspelar på revirmarkering och den aggressiva approprieringen av rummet, teman som är centrala inom graffitikulturen men som här iscensattes på ett ovanligt våldsamt och konfrontativt sätt.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth besökte mässan och uttryckte offentligt sitt starka ogillande. I uttalanden till media, bland annat refererade i Sveriges Radios Kulturnytt, ifrågasatte hon om detta överhuvudtaget kunde betraktas som konst och kritiserade Konstfack för att ha godkänt arbetet. ’Jag blir otroligt provocerad,’ sa ministern enligt Aftonbladet, och beskrev handlingen som ’oerhört aggressiv’. Hennes retoriska frågor om vad Konstfacks nästa projekt skulle bli (’Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?’) satte tonen för en hätsk debatt där gränsen mellan konstkritik och politisk styrning av kulturen blev suddig. Jag minns hur debatten snabbt polariserades: var detta ett viktigt konstnärligt statement om aggression och det offentliga rummet, eller bara simpel skadegörelse finansierad med skattemedel via Konstfack? På konstnärens eget initiativ togs videon bort från mässan redan på söndagen, men debatten var långt ifrån över.
Konsekvenserna blev också konkreta. Stockholms Lokaltrafik (SL) polisanmälde händelsen och uppskattade saneringskostnaderna till omkring 100 000 kronor, en kostnad som i slutändan drabbar skattebetalarna. Händelsen ledde även till självrannsakan inom Konstfack, som senare samma år införde etiska riktlinjer för studenternas projekt. Skolans informationsansvarige medgav att om verket tillkommit på olagligt sätt, hade skolan gjort fel. Detta belyser den svåra balansgången för konstinstitutioner när de ska främja konstnärlig frihet samtidigt som de verkar inom lagens och etikens ramar.
Graffiti i gränslandet – Konst, aktivism eller skadegörelse?
NUG:s ’Territorial pissing’ är ett extremt exempel, men det sätter fingret på den ständigt pågående diskussionen om graffiti och gatukonst. Är det konst eller skadegörelse? Svaret är sällan enkelt och beror ofta på betraktarens ögon och kontexten. Graffiti som konstform är ett komplext uttryck med rötter i 1970-talets New York, där det blev en röst för marginaliserade grupper och ett sätt att göra anspråk på det offentliga rummet. Från de enklaste ’tags’ (signaturer) till avancerade ’murals’ (väggmålningar) spänner graffitin över ett brett register av stilar och ambitioner. För många utövare handlar det om självuttryck, identitet och ibland politisk aktivism – att kommentera samhället och ta plats i en visuellt mättad stadsmiljö.
Samtidigt går det inte att bortse från de negativa aspekterna. Olaglig graffiti innebär kostnader för sanering, det kan upplevas som otryggt och nedklottrat, och det inkräktar på annans egendom. Tunnelbanan, som är en central plats i NUG-kontroversen, är ett särskilt känsligt rum – en kollektiv plats som ägs och förvaltas gemensamt. När NUG sprayade vagnen var det inte bara en konstnärlig handling, utan också en våldsam intervention i detta delade rum, vilket förklarar de starka reaktionerna från både politiker och allmänhet. Frågan om vem som äger rätten till det offentliga rummet – konstnärerna, medborgarna, fastighetsägarna eller företagen – är ständigt aktuell.
Intressant nog ser vi hur denna kamp om det offentliga rummet nu även förs digitalt. Som Riksförbundet Sveriges Konstföreningar uppmärksammat, används Augmented Reality (AR) för att placera virtuell konst och graffiti i fysiska miljöer. När konstnären Sebastian Errazuriz digitalt ’vandaliserade’ Jeff Koons AR-skulptur väcktes liknande frågor om äganderätt och uttrycksfrihet i det virtuella offentliga rummet. Även om mediet är annorlunda, kvarstår de grundläggande frågorna som NUG:s analoga verk så brutalt ställde på sin spets.
Provokationens nödvändighet och konstens eviga dilemma
Vad blir då arvet efter NUG och ’Territorial pissing’? Enligt min analys fungerade verket och den efterföljande debatten som en smärtsam men nödvändig påminnelse om konstens förmåga att provocera och utmana. Det tvingade fram en diskussion om konstnärlig frihet kontra ansvar, om institutionernas roll (Konstfack), om politikers inflytande över konsten, och om hur vi värderar olika konstnärliga uttryck beroende på deras ursprung och medium. NUG:s verk ifrågasatte inte bara lagens gränser utan också konstvärldens egna konventioner och dess relation till subkulturer som ofta både romantiseras och exploateras.
Kontroversen visade också på svårigheten att dra en skarp linje mellan konst och vandalism, särskilt när handlingen i sig är en del av verket. Var filmandet av skadegörelsen det konstnärliga, eller var själva skadegörelsen konstverket? NUG själv valde tystnaden och lämnade tolkningen öppen, vilket i sig kan ses som en del av verkets strategi. Genom att vägra förklara sig undvek han att låsa fast betydelsen och lät istället samhällets reaktioner bli en del av konstverket. NUG:s tunnelbaneaktion skriver in sig i en lång tradition av kontroversiell konst i Sverige, från ’Ecce Homo’ till Lars Vilks rondellhundar – verk som tvingar oss att tänka, känna och debattera. Och kanske är det just där, i den obekväma friktionen mellan konsten och samhället, som dess allra viktigaste roll finns.
